Spända av förväntan började den stundande fölningen närma sig, jag var ständigt ute i hagen för att leta vaxproppar sjunkande kors och annat, så när jag en dag fann de där gula fina vaxpropparna så bestämde vi oss för att Lolita numer skulle få vara inne på natten och ute på dagen. Vädret var verkligen inte det bästa, så det kändes skönt att ha henne inne. Men för att vi skulle ha koll så knåpade vi ihop vår egna lilla fölvakt i form av en webbkamera som kopplades till mammas och pappas husvagn utanför stallet. Sen var det bara att flytta in, gravid i vecka 26 låg jag där och väntade på min första ”bebis” detta året, inte alla som får två!!

Men dagarna gick och sovandet var väl inte det bästa, men den första lite varmare dagen satt vi i köket hemma hos mamma o pappa och åt middag, vi fick se Lolita högst uppe på vårt berg i en ställning med kutande rygg, och plötslig så sprutade det fostervatten ur henne, det tog en liten stund innan vi hann reagera, men snart så var alla på språng, och med kameran i högsta hugg tog jag och Hans en lång omväg genom skogen, smygandes för att inte störa henne, där uppe fick vi några få kort på Lolita som gjorde ett fint förarbete, men snart så förstod vi att vi inte alls skulle störa henne utan tog oss närmre, för nu var snart det lilla fölet ute. Ju närmre vi kom desto mer förstod vi att detta var ingen idealisk plats att föla på, så när vi kom fram såg vi en alldeles blöt liten varelse som låg på kanten ut mot sluttningen, för att inte göra intrång på Lolita revir som mamma, försökte vi bara stå i vägen så det lilla fölet inte skulle glida ännu längre ner.

Men som ett friskt föl ska göra började snart fölisen försöka ställa sig upp, vilket gjorde att den gled mer och mer neråt, tillslut insåg vi att det enda vi kunde göra vara att hjälpa fölet lite längre ner, med ögon på hur Lolita skulle reagera på detta tog vi den säkert till det första planet efter bergsluttningen, det var någonstans här som min nyfikenhet tog över och jag lyckades se att det var ett litet sto som anlänt till oss. Där låg hon en stund men driften att ställa sig upp tog tag och snart var hon på väg nerför nästa bergsknalle. Lolita tog allt lugnt och stilla, gick lugnt efter och luktade och slickade, vi däremot insåg vart hon var på väg och stod med fötter i vägen för henne för att hindra hennes framfart, fölet som blev otroligt trött efter alla försök att ställa sig upp lät oss göra precis som vi ville med henne, och så tillslut så närmade hon sig änden på berget, med ett sista försök att ställa sig upp lyckades hon. Nu väntade vi spänt på den första diningen, men lilla snuttan var alldels för trött och lades sig igen, tankarna vandrade runt, hon måste ju äta snart…men så efter en stund var hon uppe på benen igen och snart därefter hittade hon fram för att få sig sin första viktiga slurk av mammas varma mjölk.

Lyckan var total, allt sköljde över en, detta kunde ju gått riktigt illa om vi inte sett allt från början. Vårt lilla stoföl som senare fick namnet Luxine blev dock aldrig skrämd av denna upplevelsen, då hon efter bara en kvart och precis lärt sig stå, sökte sig upp på precis samma berg, men vi var ju kvar hos dem och vi beslutade att det var dags att flytta mor och dotter till den lite säkrare fölhagen som stod färdig intill.

Idag är Luxine inne på sitt fjärde år, gillar fortfarnde att klättra i berg och väntar nu på en sommar som innebär nyheter som att ha en ryttare på ryggen :)

Skrivet av: Helena Andersson 2010-01-26

 Klicka på bilderna för att göra dem större